Förlusten eller för lusten

Det är en sådan förlust för Sverige att inte ha specialskolor/specialförskolor för högbegåvade barn. Att dessa barn måste tränga sig in i det svenska skolsystemet, en form för kunskapshämtning som på inget vis passar deras ofta komplexa tänk. Konsekvensen, som det ser ut nu, är att många av de här barnen istället får en aversion mot inlärning. Många underpresterar, mobbas, blir hemmasittare. I besvikelsens spår lägger de sig till slut, de hamnar i ett maktlöst läge på gränsen till apati och depression. När en högbegåvad unge krisar på riktigt så kan det bli djupt existentiellt. En tioåring kan krisa i nivå och överblick som en trettioåring men utan en trettioårings erfarenheter och verktyg. En trettioårings kris i en tioårings kropp, försök att föreställa dig hur det känns/upplevs.

Tänk om vi kunde ha fredade rum för de här barnen där de kunde utveckla sina potentialer, få växa i sin egen takt, få lov att må bra, finna gemenskap, känna trygghet i att vara sig själva, bli vägledda av kompetenta vuxna. Har vi inte plats för sådana rum i vårt land? Ska barn kunna falla mellan stolar?

Det är barn vi pratar om. Barn med stora möjligheter att så småningom faktiskt förändra världen, om de har lust. Just nu är vi i vårt samhälle bra på att kväva den lusten och det är en förlust för individ och samhälle. Varför inte scanna av alla barn redan på bvc? Sverige har ett väl inarbetat bvc-program som alla barn går igenom från det att de föds. Varför inte utbilda folk som kan se de högbegåvade från början? Ute i världen finns det stor forskning att hämta. Det skulle vara ett mer jämlikt system än det vi har nu för de här barnen.